Kartläggning behövs av primärvårdens behov

Text: Sandra Ahlqvist

Marina Tuutma, ordförande i Distriktsläkarföreningen.
Marina Tuutma, ordförande i Distriktsläkarföreningen.
En väl utbyggd primärvård skulle kunna hantera den absoluta majoriteten av patienterna, under förutsättning att politikerna gick från ord till handling och officiellt angav primärvården som första linjens vård samt initierade det arbete som krävs för att nå dit.

Primärvårdens största utmaning är att utvecklas till en verklig grundstapel inom hälso- och sjukvård och därmed bli den primära instans befolkningen söker sig till. Det största problemet i nuläget är bristen på allmänläkare, trots att landstingen enligt lag behöver utbilda tillräckligt många specialister.
– I Sverige är 16% av alla läkare specialistläkare i allmänmedicin, medan det i andra länder är en betydligt högre siffra. Där tenderar befolkningen också att vara nöjda med primärvården och ha förtroende för den, berättar Marina Tuutma, allmänläkare sedan 1994 och ordförande i Distriktsläkarföreningen.

Brist på investeringar
Primärvården hanterar – och är skickligast på – oselekterade och multisjuka patienter, men under årens lopp har primärvården enligt Tuutma utvecklats till att bli en instans som ska hantera även allt annat, utan tilldelning av ytterligare resurser.
– Grunden för sjukvården har alltid definierats som våra sjukhus. Därför är det naturligt att investeringarna har hamnat där, men därmed har primärvården halkat efter. Ingen har tagit initiativ till att kartlägga vad vårdcentralerna behöver vad gäller till exempel kompetens och resurser, vilket ytterligare försvårar att forma just första linjens vård.

Kompetensutveckling är A och O
Tuutma betonar att primärvårdens uppdrag idag inte är rimligt i förhållande till dess resurser. Detta till trots utgör vårdcentralerna oerhört lärorika miljöer med unik variation som ger chansen att utveckla såväl teoretiska som praktiska kunskaper. Det finns dock en mängd brister, exempelvis vad gäller journalföringssystem, ersättningssystem som inte premierar kontinuitet, intygsskrivande och möjlighet till bland annat fortbildning, intern dialog och delaktighet.
– Vi arbetar sida vid sida med andra yrkesgrupper, hanterar stora mängder patientinformation och tar hand om hälsan. Vi behöver tid och utrymme att kommunicera med varandra, att utveckla verksamhet och vidareutveckla oss. Särskilt det senare är helt oumbärligt – kunskap är en färskvara och kompetensutveckling är A och O för att bedriva en säker vård. Vi behandlar hela människan och det är ett livslångt lärande, avslutar Marina Tuutma.

Publicerad: 01 november, 2017