Sverige kan lära av katastrofdrabbade länder
Kirurgen Johan von Schreeb har arbetat i några av världens värsta krishärdar och katastrofområden. Och han tycker att den svenska sjukvården har mycket att lära när det gäller att prioritera resurser och förstå läkarens roll.
Det var både en vilja att göra nytta där nöden är som störst och en längtan efter äventyr som drev Johan von Schreeb ut i världen som nybliven läkare. Första uppdraget var för franska Läkare utan gränser i Afghanistan i slutet av 1980-talet tillsammans med hustrun, som även hon är läkare. De smugglades över gränsen från Pakistan samma dag som de sovjetiska trupperna drog sig tillbaka ur det svårt härjade landet.
– Vi var där under ett drygt halvår under väldigt primitiva och ofta farliga förhållanden. För oss som unga läkare var det en sensationell erfarenhet att arbeta under så svåra förhållanden men det var också ett äventyr och en inre resa som tvingade till eftertanke. Upplevelserna var avgörande för min fortsatta karriär och syn på läkaryrket. Det gav mig en chans att jobba väldigt basalt och konkret, med att lindra nöd och utnyttja min kompetens maximalt, säger han.
Ebolaepidemin
Några år senare blev han en av initiativtagarna till svenska Läkare utan gränser och sedan dess har uppdragen i katastrofdrabbade områden runt om i världen avlöst varandra. Johan von Schreeb har bland annat arbetat i folkmordens Rwanda och Darfur, med jordbävningsdrabbade i Kashmir och Haiti, i Filippinerna efter den svåra tyfonen, med svältkatastrofen i Chad och med att bygga upp en fungerande sjukvård i Kambodja. Senaste insatsen var i eboladrabbade Västafrika, där han arbetade för Världshälsoorganisationen WHO med att utbilda vårdpersonal och starta ebolacentrum i Sierra Leones huvudstad Freetown.
– Det var en enormt pressad situation och då blir läkarrollen väldigt tydlig. Jag ser mitt yrke i grunden som ett humanistiskt yrke. När man arbetar i ett så fattigt land, som helt saknar fungerande strukturer för sjukvård och där många av invånarna är analfabeter måste man ha ett helhetsperspektiv för att skapa det förtroende som är själva grundförutsättningen för läkarens arbete, säger han.
Under sina många katastrofinsatser har Johan von Schreeb ställts inför svåra prioriteringar, exempelvis i Haiti, där han var tvungen att avbryta vården för svårt skadade, döende barn för att istället koncentrera sig på andra som hade större chans att överleva. Det handlar om att vara rationell och att uppbåda en känslokyla utan att vara hjärtlös, menar han. Men prioriteringar behövs även i den resursstarka svenska sjukvården. Trots att den är en av världens mest avancerade lider sjukvården här av svåra systemfel, anser han.
– Sjukvården i Sverige har delvis tappat fokus för vad som är dess viktigaste uppgifter. Här arbetar läkare med fragment och är så specialiserade och organspecifika att vi riskerar att tappa helhetsförståelsen för sjukdomar, och människan. Är vi läkare eller är vi tekniker? Kunskapen om människokroppen försvinner i det extremt vertikala, teknikfixerade system som vi har i Sverige.
Utmana systemet
Han manar läkare, och inte minst unga läkare som står på tröskeln till karriären, att våga vara motvalls och ifrågasätta systemet.
– Vi har så många kontrollsystem och olika juridiska och administrativa pålagor som slukar läkarnas tid att det kan kännas rent bisarrt. Det mesta är inte relevant för läkargärningen och urvattnar professionens möjligheter att fokusera på patientens egentliga behov. Patienterna blir medel istället för mål. Dessutom är vården väldigt ledningsstyrd och allt för ofta är det lågt i tak, säger Johan von Schreeb, som vill se en mer horisontell och kollegial styrning.
– Vi måste hitta tillbaka till kliniken, att manuellt undersöka patienter och kommunicera, det som är grunden i läkargärningen.
Förutom kliniskt arbete med bröstcancerpatienter på Södersjukhuset leder Johan von Schreeb sedan 2002 Kunskapscentrum för katastrofmedicin vid Karolinska institutet, dit han lockades av nära vännen Hans Rosling. Han är oroad över att läkarutbildningen i Sverige idag inte längre innehåller någon kurs i katastrofmedicin och att beredskapen för katastrofer därmed är låg.
– Katastrofer kan drabba även oss. Se på Utöya, Paris och nu senast Bryssel, säger han och ser bekymrad ut.
– Det skapar en sårbarhet om det skulle inträffa något av större omfattning här. Jag vill verkligen uppmuntra läkare att ta utlandsuppdrag i utsatta områden om de har möjlighet. Det ger en väldigt värdefull grund att stå på. Som svensk läkare kan man bidra med mycket i katastrofområden, men man får minst lika mycket tillbaka i form av ny kunskap och breddat perspektiv.
