Vill att läkare släpper prestigen
Henrik Bergendahl, narkos- och smärtläkare, och delvis känd som Mellovinnaren Anna Bergendahls pappa, har själv legat på operationsbordet flera gånger, något som gett honom nya perspektiv. I självbiografin ”Inför Gud och Kniven är vi alla lika” skriver han om sitt motto att läkare ska lägga ner prestigen och fråga varandra om råd och hjälp istället för att göra misstag.
När Henrik Bergendahl blev sjuk och opererades råkade han ut för en allvarlig kirurgisk vårdskada. Han låg inlagd länge på sjukhus och hann reflektera mycket över att vara patient.
– Jag märkte till exempel att jag fått förmaksflimmer och sa till sjuksköterskan att göra ett EKG och ge mig två liter vätska intravenöst. Då sa hon att ”du är inte läkare här, du får inte ordinera det till dig själv”. Jag hade ingen makt över situationen, säger Henrik Bergendahl.
Något han tagit med sig i yrkesutövningen efter sjukdomstiden är hur viktig läkaren kan vara för människor.
– När jag låg och väntade på nästa operation som en professor på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge skulle utföra, då var han den som stod närmast Gud Fader. Han skulle rädda mig. Som patienter hänger man upp hela sitt liv på läkarna.
”Om det råder minsta tvivel så måste man be om hjälp av andra, få en second opinion.”
Mycket prestige
Henrik Bergendahls fall gick till IVO, som kritiserade sjukhuset på flera punkter, bland annat att läkaren fortsatte med operationen trots att han borde ha bett om hjälp. Ledningen på sjukhuset uppgav att allt utförts enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
– Sjukvården är otroligt hierarkisk och man är tyst, istället för att påtala fel och oegentligheter, av rädsla för att karriären ska påverkas. Och så finns det väldigt mycket prestige. Man måste kunna konsultera andra. Om det råder minsta tvivel så måste man be om hjälp av andra, få en second opinion.
Tystnadskultur
Bergendahl är kritisk till vad han menar är en tystnadskultur inom vården. I en undersökning nyligen som Läkartidningen redovisade vittnade en tredjedel av de tillfrågade AT- och ST-läkarna om en tystnadskultur, där de inte vågat påpeka fel och oegentligheter. Henrik Bergendahl menar att lösningen ligger i att skapa forum för att diskutera dessa frågor.
– Vi måste ha möten där vi också pratar om vad man är osäker på eller sådant som gått fel. Det ska inte vara någon prestigeförlust eller skam i detta. Man ska inte behöva bära på allt själv, och för de yngre läkarna vore det otroligt skönt att veta att även de äldre har gjort sina misstag. Anledningen till att fel ska belysas är att andra inte ska göra samma fel en gång till, det handlar om kunskap som behöver spridas.
Henrik Bergendahl avslutar med det han brukar säga i sin undervisning till yngre kolleger:
– Mörka aldrig. Be om råd och be om hjälp, innan det är för sent.
