Akutsjukvård med perspektiv

Publicerad 18 april 2018
Text: Adrianna Pavlica

Internmedicinaren Christian Unge har arbetat i bland annat Kina, Chile, Frankrike och Burundi och är nu aktuell med boken ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”. Foto: Göran Segeholm
Internmedicinaren Christian Unge har arbetat i bland annat Kina, Chile, Frankrike och Burundi och är nu aktuell med boken ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”. Foto: Göran Segeholm
Christian Unge har arbetat med akutsjukvård både i Sverige och andra länder och är nu aktuell med en bok där han öppet berättar om misstag och lärdomar.

Internmedicinaren Christian Unge står bakom medicinpodden ”Ronden” och i februari utkom boken ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”.
– När jag arbetade i Burundi för 15 år sedan började jag skriva små mejl hem från fältet, där jag beskrev olika jobbiga situationer. Sen har jag fortsatt att skriva liknande saker om utmaningar här hemma, säger han.
Den svenska akutsjukvården tampas med problem som brist på vårdplatser och för få sjuksköterskor. Och trycket är högt.
– Om det sitter 200 patienter på akuten måste vi alla jobba snabbare och blir till sist kanske slarvigare, och då kommer misstagen, säger Christian Unge.
Men han är snabb med att betona att svensk sjukvård är ”fantastisk” i jämförelse med många andra länder.

”Inget insulin att ge honom”
– I Burundi fanns 280 läkare i hela landet och sjuksköterskorna hade en kompetensnivå som undersköterskor. Det var svårt att bedriva sjukvård där. Då fick man sortera och hitta bara de absolut svårast sjuka och försöka rädda dem. Vi har helt olika måttstockar och förväntningar på sjukvården.
Ett exempel som Christian Unge tar upp i sin bok handlar om två barn som kommer till akuten och får diagnosen diabetes – en pojke i Burundi, och en flicka i Sverige.
– Den unga tjejen pustade ut och var glad över att det inte var något ännu värre, men pojken i Burundi gick en säker död till mötes, jag hade inget insulin att ge honom.

Lade ribban för högt
Perspektiven på sjukvården har många gånger varit av godo, men också skapat problem för Christian Unge.
– Den första tiden i Burundi var jag frustrerad och hade jättemycket ångest. Jag lade ribban lika högt som i Sverige, men jag hade varken labb eller röntgen. När jag kom hem till Sverige var det svårt att anpassa sig åt andra hållet, jag kunde ha svårt att förstå varför patienter kom in akut för att röntga sin tå.
Arbetsgången på sjukhuset i Burundi skilde sig markant från i Sverige och Christian Unge utvecklade sin förmåga att ställa diagnos.
– Där kunde jag inte ta en mängd prover. Jag lärde mig att lita på det jag såg, kände och undersökte.