Ska primärvården inom ramen för ST vara obligatorisk?
Även om avsikten är god – att bygga broar mellan primärvården och sjukhusbaserad vård – höjs nu tonläget om förslaget till obligatorisk sidotjänstgöring i allmänmedicin.
– Läkarförbundet är mycket kritiska till att primärvården inte får rätt förutsättningar att uppfylla sitt uppdrag att vara basen för svensk hälso- och sjukvård. Därför driver vi på och arbetar för en nationell primärvårdsreform med listning på läkare och ett listningstak. Men läkares specialiseringstjänstgöring är primärt en utbildningsfråga och ska utformas individuellt utifrån målbeskrivningen för specialiteten, vilket rimmar illa med det föreslagna obligatoriet, säger Sofia Rydgren Stale som är psykiater och ordförande i utbildnings- och forskningsdelegationen på Sveriges Läkarförbund.
Bra med ömsesidig förståelse
Som specialistläkare inom psykiatri kan Sofia dock se fördelarna med att få en inblick i primärvården. Speciellt då patienter med psykisk ohälsa finns i alla delar av vårdkedjan.
– Ett ökat utbyte skulle kunna leda till en mer ömsesidig förståelse och ett bättre samarbete mellan primärvård och sjukhusbaserad vård. Men för att få till en bestående förändring måste vi använda oss av morötter istället för piska. Tvingas ST-läkare ut i primärvården finns det risk att tjänstgöringen inte uppfattas som särskilt givande, fortsätter hon.
I en undersökning från mars i år som genomfördes av Framtidens Karriär – Läkare, ställdes frågan till ett slumpmässigt urval av läkare vad de ansåg om obligatorisk sidotjänstgöring inom vissa andra specialiteter för ST-läkare. Här svarade hela 67% att de var positivt inställda. På frågan: Vilka specialiteter borde sidotjänstgöra inom primärvården? angav en majoritet av de svarande att psykiatri, internmedicin och geriatrik kunde vara lämpliga.
Men när Sjukhusläkaren gjorde en enkät fick förslaget på obligatorisk tjänstgöring inom primärvården tummen ner från 37 av 53 specialitetsföreningar inom Läkarförbundet. Många menade just att en tidsdefinierad obligatorisk tjänstgöring inte är förenlig med nuvarande föreskrift från Socialstyrelsen. Men också att ST-läkare redan har svårt att hinna med adekvat sidotjänstgöring.
Satsa på god arbetsmiljö
Jonas Ålebring som är ordförande i Sveriges yngre läkares förening (Sylf) säger att det är viktigt att fråga utreds ytterligare.
– Vi tror att läkare som gör specialisering på sjukhus kan lära sig mycket av primärvården, men man måste utgå från vilken specialitet det handlar om och ST-läkarens individuella behov och förutsättningar. Det vi från Sylf efterfrågar är tydliga mål med sidotjänstgöring inom allmänmedicin, säger han.
Istället för att tvinga ut samtliga ST-läkare i primärvården tycker Jonas att det är bättre att satsa på att utlysa fler offentliga ST-tjänster inom allmänmedicin och förbättra arbetsmiljön.
– För att vårdcentralen ska bli en attraktiv arbetsplats måste man locka läkare med bra villkor. Primärvården passar till exempel utmärkt för möjlighet till vidareutbildning inom kommunikation och hälsofrämjande arbete, fortsätter han.
Fler läkare på chefspositioner
Psykiatri är en annan bristspecialitet med stort rekryteringsbehov. Just nu utbildas 500 läkare inom psykiatrin, men med den psykiska ohälsan som ökar och en stor kommande pensionsgrupp bland psykiater kommer behovet av utbildningsplatser att växa. För att locka fler läkare till bristspecialiteter tror Sofia att man måste arbeta mer aktivt med arbetsmiljön som börjar med gott ledarskap.
– Vi vet att om man har bra stöd från sin chef och kan påverka den egna arbetssituationen minskar risken för utmattning och annan psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att fler läkare får möjlighet att kliva fram som chefer, säger Sofia Rydgren Stale.
Välkomnar kartläggning
Det återstår att se om ST-läkare kommer att behöva göra obligatorisk sidotjänstgöring inom primärvården.
I skrivande stund välkomnar Sylf Socialstyrelsens uppdrag att göra en samlad kartläggning och bedömning av sjukvårdens tillgång och behov i syfte att minska bristen på specialistläkare.
– Det är positivt att staten nu tar ett större ansvar för läkarnas kompetensförsörjningskedja. En samordnad planering baserad på korrekt statistik om tillgång och efterfrågan är grunden för en ändamålsenlig kompetensförsörjning, och för att nå dit måste staten och landstingen samarbeta mer, avslutar Jonas Ålebring.
