Kliniska forskningen hotad
Svenska Läkaresällskapet varnar för att antalet läkare med docentkompetens sjunker, delvis på grund av brist på handledare.
– Det är en allvarlig trend där alla siffror visar att det akademiska ledarskapet för läkarkåren håller på att urholkas, säger Ola Winqvist, ordförande för Svenska Läkaresällskapets delegation för forskning.
En studie som genomförts på uppdrag av Svenska Läkaresällskapet (SLS) visar att docentkompetensen minskat sedan 2005 fram till 2019.
– Det är oroväckande tendenser vi ser, att man på handledarsidan håller på att halka efter. Antalet doktorander per handledare kommer att öka, det har redan gått upp från 12 till 15. Antalet forskningshandledare har sjunkit från 570 till 499. Det blir färre som går vidare efter disputation, säger Ola Winqvist.
Handledarproblemet riskerar att få långtgående konsekvenser.
– Det finns en risk att Sverige halkar efter med klinisk forskning om vi inte har tillräckligt många handledare. Och om färre disputerar så kommer vi att gå miste om kunskap som gör det möjligt att snabbt ta sig an nya vårdprogram och evidens publicerad av forskarkolleger i andra delar av världen. Vi behöver ta till oss nya rön snabbt och implementera dem, så om vi saknar den kompetensen så äventyras sjukvårdssystemet, säger Ola Winqvist.
”Det är oroväckande tendenser vi ser, att man på handledarsidan håller på att halka efter.”
Nationell angelägenhet
Det som krävs är, enligt SLS, fler kombinationstjänster, där man till exempel forskar 20 procent av tiden och arbetar resten kliniskt.
– Det behövs satsningar på kliniskt verksamma läkare som vill forska vidare efter sin disputation, då det finns ett för litet antal sådana tjänster. Vi har två huvudmän, region och universitet, och det krävs ett samarbete mellan dessa för att öka antalet kombinationstjänster. Men det borde egentligen vara en nationell angelägenhet, med direktiv kommande från utbildningsdepartementet, säger Ola Winqvist.
Klinik mot akademi
Han ser att nuvarande budgetramar inte i tillräckligt hög grad möjliggör forskning.
– Det blir ohjälpligt så att klinik står mot akademi. Kliniken vill ju att läkarna ska vara i klinisk tjänst, och de som vill forska får slåss för att få tid till det. Där finns en motsättning, så de som får anslag till sin forskning kan inte alltid ta ut tiden till att genomföra den.
Vilket alltså i sin tur leder till en handledarbrist.
– Det är förstås olyckligt att systemet idag inte är dimensionerat för att säkerställa en läkarkår som är akademiskt utbildad för att vara forskningshandledare. Det är därför vi ropar nu, för vi ser en allvarlig trend.
