Äldre med multisjuklighet

Sköra äldres specifika vårdbehov bör uppmärksammas mer

Publicerad 7 maj 2024
Text: Annika Wihlborg Foto: Shutterstock
Foto: Shutterstock
Foto: Shutterstock

Äldre och multisjuka individer har ofta en mångfacetterad och komplex sjukdomsbild som i många fall innefattar flera vårdgivarkontakter. Specialistläkaren Niklas Ekerstad, som forskar kring hur vården för multisjuka och sköra äldre kan bli mer ändamålsenlig, efterlyser mer läkarfortbildning med fokus på vård av äldre.

Niklas Ekerstad, specialistläkare i internmedicin och kardiologi i Västra Götalandsregionen.

Hjärt-kärlsjukdomar, exempelvis kranskärlssjukdom, hjärtsvikt och hjärtrytmrubbningar, högt blodtryck, diabetes mellitus, och sjukdomar i hjärnans kärl som stroke eller TIA, lungsjukdom, infektioner i urin- eller luftvägarna, demens samt artros och andra ledsjukdomar som ger kronisk värk är vanligt förekommande hos multisjuka äldre.
– Merparten äldre har två eller betydligt fler kroniska sjukdomar. Dessa kan vara i stabil fas, men ibland försämras tillståndet och en eller flera sjukdomar övergår i akut fas. Exempelvis kan en influensaepisod eller lunginflammation orsaka att en stabil kranskärlssjukdom övergår i svår kärlkramp eller rentav en hjärtinfarkt, säger Niklas Ekerstad, specialistläkare i internmedicin och kardiologi i Västra Götalandsregionen, docent vid Linköpings universitet, forskare samt ledamot i Svenska Läkaresällskapets nämnd. Huvudsyftet med hans forskning är att bidra till en mer ändamålsenlig vård för äldre med multisjuklighet och skörhet.

Problem i övergångar
Multisjuka äldre är en mycket heterogen grupp med stora individuella variationer. Åtskilliga i åldersgruppen 75+ är robusta och lever aktiva liv, vilket är positivt, men många har komplexa och uttalade behov. Fysiologiska och patofysiologiska åldersrelaterade förändringar samverkar i kroppen hos dessa individer. Antalet sjukdomar och de minst lika många läkemedlena hos en individ kan försvåra valet av ändamålsenlig behandling, vilket ökar risken för både över- och underbehandling.
– Den medicinska kompetensen i Sverige när det gäller organ- och specialitetsspecifika åkommor är hög. Många äldre patienter får god vård med goda resultat. Å andra sidan varierar vården av äldre av olika skäl mycket mellan olika vårdgivare. Dessutom växlar många av de äldre patienterna mellan att befinna sig i kronisk fas, akut fas och olika mellanlägen, och över tid har de växelvis kontakt med primärvård, sjukhusvård och kommunal vård och omsorg. I övergångarna mellan vårdgivarna kan problem uppstå, säger Niklas Ekerstad.

”Tillgång till en fast läkarkontakt måste utgöra norm inom primärvården.”

Sjukvårdens strukturer försvårar
En utmaning är att evidensläget för äldre med komplexa vårdbehov är generellt sett sämre än för yngre med en sjukdom, bland annat eftersom de ofta är starkt underrepresenterade i vetenskapliga studier.
– Den existerande kunskapen om hur äldre individer kan behandlas sprids inte tillräckligt väl. Dessutom försvåras vård av äldre i regel av vårdens strukturer. Brist på vårdplatser, kompetens och mycket korta vårdtider på sjukhus drabbar framför allt sköra äldre. Den bristande kontinuiteten i stora delar av primärvården är också olämplig för denna grupp, säger Niklas Ekerstad.

Fortbildning med fokus på äldre
– När det gäller förbättringar av vården av sköra äldre krävs att kliniskt betydelsefull forskning som rör äldre med multisjuklighet och skörhet prioriteras. Det behövs fler behandlingsstudier som även inkluderar dessa grupper. Den enskilda forskaren har ett ansvar för detta, men även forskningens infrastruktur och finansiering är avgörande, säger Niklas Ekerstad.
Han anser att kunskap om hur vård av sköra äldre och multisjuka bäst bedrivs bör få ett ökat genomslag. Här fyller universiteten och universitetssjukhusen nyckelroller. Sjukvårdens modeller för utvärdering, ersättningssystem och digitaliseringsstrategier behöver också anpassas efter de äldres behov.
– Jag efterlyser även mer läkarfortbildning med fokus på vård av äldre samt att den svenska sjukvårdens strukturer anpassas för att bättre kunna svara mot äldres behov. Tillgång till en fast läkarkontakt måste utgöra norm inom primärvården, som bör agera proaktivt för att motverka att kroniska åkommor övergår i akut fas. Även särskilda vårdformer för evidensbaserad vård av sköra äldre är nödvändiga. När allvarliga, akuta tillstånd tillstöter hos äldre med små marginaler måste dessa dock skötas effektivt och ofta på sjukhus, säger Niklas Ekerstad.